En spökhistoria för barn, del 2

Dahl var är du? undrade Amadalia.

– Här uppe i kristallkronan. Ser du mig?

– Nej! Kom så går vi för jag har fått rumsnyckeln nu.

Tillsammans beger de sig till sitt rum. En stank av klor möter dem och Amadalia säger att här har någon glömt att ta sitt kvällsbad. Mm… intressant men jag vill se rummet i stället säger Dahl. Ett rum som heter Spökormen måste vara jätteläskigt för mig som spöke.

De började gå igen, plötsligt så känner Amadalia en vass armbåge i sidan och hör samtidigt Dahl säga tyst ”titta där framme Amadalia”. ”Där är kändisspöket, Gröna spöket. Tänk att vi skulle se en kändis, vi som bara har sett Nicke Fyfiken innan”. Undra om vi kan ta ett kort tillsammans med honom som vi kan visa upp för de andra barnen på dagis när vi kommer hem?

– Mm, men jag vill hellre ha glass med många vindruvor till.

– Ja med!

Eller kanske olivmuffins sa Amadalia.

Eller flera kilo lördagsgodis med bubbeldricka svarade han.

– Ja! Mycket av allt skall vi ha. Du Dahl undra om människorna blir skrämda av mina rasslande kedjor i natt?                                       

Jag vet inte svarade Dahl.

Nu måste vi röra på oss annars så måste vi gå upp- och nervända i taket i fall det kommer en massa människor, för vi vill inte skrämma dem i förtid. Det är på natten vi skall skrämma dem. Ja! Kom Dahl så springer vi till vårat rum sa Amadalia, och så sprang de två hand i hand bort till sitt hotellrum som kallades för spökormsrummet.