En seger i sig själv

Tjaba!

I dag var det löpträning igen och då har jag kommit fram till att jag har ett mönster som ser ut ungeför så här. De första 5 minuterna när jag går blir lite som att "oj har det redan gått fem minuter. Nu får jag skynda mig." Sedan går det segt att springa och jag längtar tills klockan säger att det är en kvart kvar att springa. Någonstanns där börjar det gå lite lättare. Vid trettiofem minuter skall jag gå i fem minuter igen. Det är då jag inser att det är en bra dag eller en lite sämre. 

Vid det här laget har jag snart bara fem minuter till att springa sedan kan jag vila mig. Det är nu som jag skulle behöva någon som sa till mig att det går för långsamt och att jag måste öka. Det jag tro kan ha hänt mig är att jag har något mental spärr som gör att jag inte tar i det där lilla extra som jag hade behövt för att komma mina fem kilometer på fyrtiofem minuter som jag hade på Midnattsloppet. På det loppet tyckte jag att jag gick mycket i stället för att jogga som jag gör på löpbandet. Det kan vara så att stämningen längs med banan hjälpte till för att jag skulle gå fort när jag verkligen gick. 

På något sätt måste jag öka farten för att komma fram till fem kilometer på fyrtiofem minuter. Där efter skall jag jobba mig ner mot fyrtio minuter blankt men å andra sidan har jag många månader kvar till nästa lopp så jag måste träna vidare oavett hur långt eller kort jag kommer just nu.

Totalt kom jag 4,53 km en minskning med 11 m sedan förra gången. Sammantaget har jag bara genomfört sju gånger med detta upplägget så jag kanske inte skall vara så besviken då jag kommer iväg två gången per vecka numera. Detta kanske jag skall skriva upp som en seger i sig själv.